Det händer rätt ofta att jag läser om mer eller mindre framgångsrika fotografer som bara fotar i naturligt ljus. Solen är ju en underbar ljuskälla och är svår att fejka med lampor och blixtar. Men inte omöjlig. Om naturligt ljus är en fotografs nisch så visst, det kommer man ju väldigt långt på. Och i fotosammanhang verkar det som att man måste hitta just sin nisch och begränsa sig. Hålla sig till det man är bra på. Men hur utvecklande är det?
Det lustiga är att från de som bara fotar i naturligt ljus så hör man oftast liknande ”Jag fotar bara i naturligt ljus för det är det jag tycker bäst om” eller ”Solljus är det vackraste ljuset” och sen i det finstilta säger de oftast ”för jag har aldrig kommit överens med tekniken att fota med blixtar”. Och det är helt okej för dem. Kör på det du är bra på. Speciellt om du ska leva på det, men är inte det här sättet att se på det väldigt begränsande? Jag fotar gärna i solljus när det är det jag vill. Vägrar solen att visa sig och det fortfarande är solljus jag vill ha så försöker jag fejka det för det går oftast. Och framför allt. Om jag vill fota med blixtar eller lampor ala studio så behärskar jag det också.
Jag säger inte att man ska kunna alla tekniker, men att det inte är fult att våga testa olika sätt. Sen om man kommer fram till att ens bilder blir bäst i äkta solljus. Då är det helt okej. Men att uttala sig om att naturligt ljus i allmänhet är det man skall föredra gillar jag inte alls. Och att det i fotosammanhang hela tiden pratas om att hitta sin nisch är för mig usch. Varför ska vi in i fack hela tiden?
